12 demos och nu i fjol, en fullängdare.  Att jag missade Skaur, eller snarare, inte upptäckte dom i tid för årsbästalistan, omvandlar jag helt enkelt till ett nyårslöfte om att bli bättre på att bevaka Black Metalscenen.
Att tipset om Skaur kom från Hatpastorn, likt många andra gedigna artisttips, överraskade inte. Skulle den kissnödiga twittereliten kunna tipsa om något matnyttigt? Skulle inte tro det.

Hur låter då Skaurs självbetitlade fullängdsdebut?

Det låter som en nordnorsk fjord och en väderpinad stuga i skogsbrynet. Det låter som höga tallar och i vinden rytande granar. Det låter som storm hela dagen följt av en stjärngnistrande stilla natt.

Men för att beskriva verket mer musikaliskt och mindre som någon jävla Lillebror Söderlund så flyr tankarna till Taake, mest. Men det är en billig och lite lättjefull liknelse, för där Taake publikfriar med klassiska Svartmetallgrepp, gräver Skaur sig ännu djupare i den norska myllan. Den folkmusikaliska ådran genomsyrar varje riff och varje melodi och jag njuter i fulla drag. Sången är härligt desperat och riktigt tonsäker på de rena partierna. Produktionen är felfri. Det här är, likt Skogens ”Svitjod”, en helt jävla perfekt och makalös platta. Den är full med minnesvärda låtar, lyssna bara på hiten ”Om Sorg og Helvete” (Dansbandstrummor i introt! Fnös Getvarg S. Men han är snart övertygad om skivans storhet, det känner jag på mig).

Jag vill slänga mig själv naken in i ett cykelställ som straff för att jag missat Skaur under hela 2011. Och det är inte så att jag sett deras logga någon stans men tjurskalligt bestämt mig för att ALDRIG kolla upp dom. Nej, Skaur har flugit under radarn i snart tio år.
Sarke orkade jag helt enkelt inte kolla upp, och fick bittert bita i ett surt äpple. Hade jag varit lite mer på tårna, så hade ju både Skaur och Sarke lätt knuffat sig in på årsbästalistan. NÅJÄVLAVÄL.

Skaur blir för mig markeringen för att 2011 är slut på allvar, och att vi nu blickar fram mot nya upptäckter 2012.

Far åt Helvete!

/Getvarg E