Christoffer Röstlund Jonsson a.k.a 138:an

Christoffer kom in i mitt liv under det sena nittiotalet, 1999 för att vara exakt. Detta vidunderligt vämjeliga år. Christoffer Jonsson skrev då för Closeup Magazine och jag minns att han var den enda av skribenterna som jag inte blev irriterad på. Han var den enda som inte slängde sig med obegripliga liknelser i stil med “Sångerskan i Kittie är lik Robyn”. Eller gillade power metal. Eller tyckte synd om Korn. Eller förfasades över Mayhem.

Christoffer var även, när det begav sig, rockstjärna i bland annat DS-13 och Bruce Banner. Den musiken förstår Getvarg S bättre än mig, den enda hardcorepunken jag gillar är stöpt i metal, typ gamla Wolfpack, Oral (minns ni dom?), Disfear osv etc foad…

Bild på 138:an, lånad från hans blogg utan att fråga.

Nu för tiden driver Christoffer bloggen http://canthateenough.blogspot.com
och skriver om musiken som gör livet värt att leva, varvat med klara fashionistatendenser samt om att vara far till ett barn. Kortfattat och sammanfattningsvis kan jag säga att jag alltid beundrat 138:ans sätt att skriva.

Getvargen önskade sig en intervju med 138:an, något han gladeligen ställde upp på.
Skitskallar och pisshögar, jag ger er 138:an.

När Umeå HxC scenen blomstrade som mest var Getvargarna lyckligt ovetandes om detta, vi var mer intresserade av gamla nummer av Guns N Ammo och Jason Newsteds frisyr. Hur upplevde du att Umeå-scenen tog in omvärlden? Var ni medvetna om de onda gärningarna som begicks i norge?

Vi och vi. Jag satt fast i gränslandet mellan metal och hardcore, läder och baggypants. Jag var fullt medveten om dem. Prenumererade på Kerrang men hade ingen direkt kontakt med metalundergrounden förutom att jag gick på lokala spelningar och köpte demos. Mao: Jag brevväxlade inte med Metallion. Jag minns hur mycket jag uppskade kyrkbränderna. Att någon äntligen gjorde motstånd mot kristendomen. Hur oerhört fränt jag tyckte det var med fotona på Greven i Kerrang där han leds in på kåken – handduk över skallen, ”Black metal”-geten på bröstet. Kände ohämmad glädje över att veta att det fanns fler än jag där ute som dyrkade Venom. Hur många år trodde jag inte att VON verkligen stod för Victory Orgasm Nazi? Ah. Den ungdomen. Dock vill jag föra till protokollet att jag gillade väldigt lite av den norska black metalen då. Min musikaliska black metal-dyrkan kom av Tom Warrior, Tom Angelripper, Cronos, Quorthon, Schmier et al. Inte särskilt mycket från Norge. Visst, jag älskade ”Deathcrush” (skitig power violence) och ”Panzerfaust” (Total Hellhammer/Celtic Frost worship) men uppskattade inte alls Burzum eller ”Transilvanian hunger”. Det var först mot slutet av 90-talet då jag lyssnade på ”Live in Leipzig”på fel hastighet hemma i Sonyas kattpissinfesterade lägenhet vid St Eriksplan, som jag insåg storheten i senare Mayhem.

Tog ni dödshoten från den svarta cirkeln seriöst?

Fråga Lyxzén.

Var man tvungen för att smyga med ett eventuellt intresse för satans musik? Ryktet gick ju ute i sverige om att folk blev utslängda av band pga mjölkpaket i kylskåp? Man tänker ju att skivor som inspirerar till djuroffer också skulle väcka anstöt.

Det kom och gick i cirklar. Jag blev en gång tillsagd att ”öh lämna skinnjackan hemma” när jag skulle in på en Refused-konsert. Men sedan dog House of Pain-hajpen och då blev gammal metal inne igen. Det skulle vevas Judas Priest-covers än hit och Slayer-refeerenser än dit. Så då surfade jag på en fränhetsvåg som Hårdrocks-Christoffer. Innan det var jag känd som Detaljguden på grund av mina halsband, örhängen, armband, tygmärken etc etc. Ungefär som idag då.

Minns du dagen då Black Metal gjorde intrång i ditt liv för första gången? Berätta!

Jag var väldigt ung och köpte Venoms ”Welcome to hell”. Det här var ungefär i den där skarven mellan två decennier då metal var extremt ute och töntigt. På skivmarknadena slumpades vinylerna bort. Venom? Get. The. Fuck. Outta. Here. Kid. Jag hade sett bilder på trion i gamla Okej som jag köpt i second hand-affärer i jakt på bilder på Blackie Lawless. Insåg att en man som bär knähöga, oxblodsfärgade Doc Martens är varje liten pojkes dröm och tjackade en lp så fort jag fick chansen. Kom hem, la på a-sidan, spår ett: ”Sons of Satan”. fattade inte vad som var bas och vad som var gitarr och knappt vad som var trummor. Sedan dess har inte en antikosmisk eld brunnit inom mig. Dock har jag ända sedan den sekunden insett att Venom är sex, och sex är Venom. Vi hör ihop tills döden skiljer oss åt.

Vilka har släppt 2011 års bästa platta?

Eftersom jag har minne som en haschtomte är det svårt att säga. När jag satt på Close-Up-kontoret förde jag noga protokoll över alla bra album från och med den första januari, för att lätt kunna summera skörden mot slutet av året. Nu ger jag blanka fan i det och slår fast att det är Saviours som gjort årets skiva. Senaste månaderna i alla fall.

/Getvarg E (med frågehjälp av Getvarg S)