1999 och Satyricon

1999 var året jag snubblade in i Black Metal. Så här med facitbackspegeln i hand: Vi vet ju att just 1999, Kaninens år enligt kineserna, var ett jävla missväxtår vad svartmetall anbelangar. Det verkade som att flaggskeppen i vårt västra grannland inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på och under vilken fana de skulle marschera in i det nya årtusendet. Resultatet blev som följer:

Satyr klippte av sig håret, smutsade ner sig i en gränd tillsammans med Frost och släppte ”Rebel Extravaganza”. Mer om den nedan.

Mayhem förberedde i hemlighet uppföljaren till ”De Mysteriis Dom Sathanas”,” A Grand Declaration of War”, som släpptes 2000. Det var ingen bra platta. Det var ingen bra platta alls.

Dodheimsgard släppte ”666 International”, en skiva så vedervärdig att ”A Grand Declaration…” framstår som ett veritabelt mästerverk.

Emperor släppte ”IX Equilibrium”, och det var väl inte någon som på allvar gillade den smetiga blandningen av Black och Power Metal? Nä, tänkte väl det. Eller jo, jag. Men det var också den första Emperorskiva jag lyssnade på.

Darkthrone var väl det enda bandet som 1999 släppte ifrån sig något att på sin höjd diska till, ”Ravishing Grimness”. Men det verket är ju då ganska medel, till och med för the Mighty Darkthrone.

Kort sagt, norsk Black Metal var på väg käpprätt åt helvete. Och det var i denna stund undertecknad introducerades för hela genren! Snacka om att starta i uppförsbacke. Nåväl.” Rebel Extravaganza” var representerad på Close-Ups prenumerationsskiva ”Soundcheck” med låten ”Filthgrinder”. Detta var den första renodlade Black Metallåt jag hörde. Om ”Filthgrinder” i allmänhet och ”Rebel Extravaganza” i synnerhet kan inte mycket sägas.  Det handlar om, på sina ställen, ganska rak och okomplicerad Black Metal. Det jag gick miste om var kylan och känslan av snöklädd granskog som Satyricons föregående alster präglades av. Efter att ha lyssnat sönder ”Rebel Extravaganza” (som, ska nämnas, hade ett överjävligt snygg cd-konvolut! Det luktade hockeybilder!) backade jag bandet och fick tag i ”Nemesis Divina”. Nu började vi snacka! Efter den köldslagna upplevelsen var stenen (eller snöbollen) i full rullning. Burzum! Gamla Mayhem! Gamla Emperor! ”Dark Medieval Times!” Så ja! Så ska en corpsepaintad nuna gömmas bakom en gravsten på ett grynigt svartvitt foto!

 Satyricon följde upp ”Rebel Extravaganza” tre år senare med ”Volcano”.  ”Volcano” är en skiva som jag instinktivt hatade när den kom, jag tyckte den var klumpig och generisk. Härom månaden återupptäckte jag dock den skivan och tycker numera att den är en ypperlig uppvisning i vindkärv, näven-i-luften-metal á la Immortal! Sedan kom det någon typ av EP och två fullängdare som var så tråkiga att man trodde att det var Kaninens år igen. Men jag kanske återupptäcker dom verken om åtta år. Det ska dock slutligen skrivas att jag anser att Satyr och hans Satyricon och kanske också hans bolag Moonfog har varit en fruktansvärt betydande pelare i utvecklingen av norsk Black Metal. För detta förtjänar Sigurd Wongraven en eloge. Plus, han fick ju in Getvarg E på Black Metal!

/Getvarg E