Tuesday, December 31, 2013

2013 - det jävla skivåret

HELVETE vad många skivor det kom i år! Första 6 månaderna av 2013 var närmast besvärande så många bra skivor kom det. De sista 6 månaderna har varit tysta, varför? INTE FAN VET JAG! Låt oss istället vandra igenom 2013 tillsammans.

1. Darkthrone - The Underground Resistance
Burzum eller Darkthrone högst på listan. Inget nytt under solen, det är så det är och det är så det alltid kommer att vara. Skivan kom i februari, det var kallt och det var snö ute. Jag förberedde ett par månader i ett annat land genom att knäböja och inte göra planer. Darkthrone slog ner som en bomb. Valkyrie & The Ones You Left Behind spelas fortfarande flitigt.

2. Wardruna - Yggdrasil
Judisk valsång och homosexuella same-tendenser som nummer två? YOU BETCHA! Hade det inte varit för Getvarg E hade jag missat denna pärla, det var mars och jag satt på tåg och bussar genom nordtyskland. Det var grått och tog tid, i mitt inre red jag, skäggig och smedkukad över sørlandet. En skiva som luktar dimmbeslöjad mosse!

3. Djevel - Besat af måne og nat
Vi har hållt liv i den här bloggen i två och ett halvt år nu. Givet att 2013 har varit det minst produktiva året men vafan. Vi gillar ju inte ens att blogga, vi gör det mot vår vilja. Men när den store getvarg i helvetet sänder sin infernaliska inspirationskuk upp från helvetet som sedan brutalt och rått penetrerar våra sinnen, MÅSTE vi skriva… och ibland för att vi inte uppdaterat bloggen på över ett halvår. Djevel är ett av mina favoritband, hela den här skivan är lite min favorit skiva! Men åbne graver og tomme kister, Tornekroner og Geitehorn och besatt af maane og natt är så överjävulskt bra att skivan ändå hamnar på topp tre!

4.  Stilla - Till Stilla Falla
Jaha vad ska man säga som Getvarg E inte har sagt? Årets svenskaste skiva, folkmusik i en ytterst modern tappning. Visst är det skitnödigt att häva ur sig sådana ord, men för i helvete vad jag får sinnesbilder av kalla bäckar, fuktskadade lägenheten i allmännyttan. Det stinker dåligt amfetamin, hemmatatueringar och röka under fläkten, lång väg om den här skivan. Innerligt vacker och otroligt smutsig på samma gång.

5. Arckanum - Fenris Kindir
Det är legio att hylla Shamante, helst av allt ska man ha dyrkat Arckanum sedan 90-talet och om du VERKLIGEN är trve har du nu lämnat din sunkiga etta i närförort för att ha migrerat till Dala Järna. Personligen har jag alltid tyckt att Arckanum är lite jobbigt, svårtillgängligt och lite tråkigt. När Fenris Kindir kom gick jag längs stora trafikerade gator i berlin. Jag var besvärad och irriterad över att jag inte visste vart jag kunde hitta en affär som sålde vassleprotein och förbannad i största allmänhet. Det var varmt och det var sen vår i tyskland. Allt luktade annorlunda och jag längtade hem, jag hade inte värst mycket plats för Fenris Kindir i mitt liv. Getvarg E å andra sidan hade massor av plats, genom året har han tröstlösts tvingat mig att återvända till denna skiva. Med all rätt, en otäck och hemsk skiva! En av årets ondaste och lätt årets bästa använding av folkmusikinslag!

6. Watain - The Wild Hunt
Jag framstår i vissas ögon som en watain-hatare, det kan man tycka vad man vill om. Personligen har jag svårt för att ta Erik Danielsson seriöst, vi är ju typ lika gamla han och jag. Det är så härligt svenskt när en liten tunnis i medierna snackar om hur han på 90-talet lyssnade på black metal. Visst, visst gjorde han det, men han var ju typ 12 år när skiten gick ner. Han lyssnade på Iron Maiden, Metallica och Stefan Andersson precis som ALLA oss andra. Det må vara hänt att han lever 1%-livet med skinnväst och MC nu, men det är fortfarande så gulligt svenskt att man måste gå runt och skryta om det. Att inte bara leva sitt liv för att det är det man gör, utan att göra det till en image, sitta i intervjuer och skryta om hur tuff man är. Det finns något i Eriks ängslighet som tilltalar mig. Hur som haver som innehåller den här skivan årets bästa låt: They Rode On. Jag spenderade VARJE morgon i september med den låten i öronen på väg till skolan. Ja jo, jag började i skolan igen i år.

7… ja… i skrivande stund kan jag inte riktigt hitta några fler skivor som platsar på listan. Resten av året har gått till att gräva ner mig i Asphyx, digga Obliteration och fram för allt till att mycket osnyggt och ohippt lyssna innerligt till Bruce Springsteen. Årets bästa konserter? Håkan Hellström och Obliteration. Två av tre i år. HAHA!

Monday, December 23, 2013

Getvarg E och skivåret 2013

Skivåret 2013

"Skivåret"? Nja. För mig var 2013 året då jag blev far. Således har trivialiteter som musik och corpse paintade gubbar fått stryka på foten i mitt liv. Ett tag
2013, ur ett musikaliskt perspektiv, var riktigt bra. Den enda riktiga besvikelsen var Burzum. Usch, den pratar vi inte mer om. Så.
Till listan. I år rangordnar jag inte. Stilla var bäst i år, helt klart. Men det är slumpen som gör att den är först.

Stilla “Till Stilla Falla”
Ord är överflödiga sedan mitt blogginlägg om “Till Stilla Falla”. Det är inte bara årtiondets Black Metalskiva. Det är en av de bästa skivorna jag har hört.

Watain “The Wild Hunt”
Uppsalaiterna delade sin publik. Fuck, inte vet jag hur ett Watain-fan ser ut? Som en jävla hipster förmodligen. Personligen köper jag Watains blodstinkande Black Metal rakt av, ballader och allt. Värt att nämnas är spåret “Holocaust Dawn” som låter så mycket De Mysteriis Dom Sathanas att hälften vore nog.

Arckanum “Fenris Kindir”
Första lyssningarna irriterade mig. Det lät stökigt och punkigt. Jag som var djupt nere i stämningsträsket! Efter ett par månader insåg jag vilken ypperlig hommage till undergången “Fenris Kindir” är. Ambientpartierna mellan låtarna är satans snygga och har fått ett helt eget spår i “Vargøld”. Satans snyggt asså. Den här skivan fick mig även att djupdyka i Shamaataes äldre verk. Inget jag ångrar.

Satyricon “Satyricon”
Även denna platta tycks vara något av en publikdelare. Själv anser jag att detta är det bästa Satyr spelat in sedan Nemesis Divina.

Darkthrone “Underground Resistance”
Darkthrone är så jävla svårt att värja sig emot! Speciellt när de landar och mognar lite. “Leave No Cross Unturned” står särskilt ut.

Wardruna “Yggdrasil”
Klockren naturromantik och en av mina bästa kompanjoner på de många barnvagnspromenaderna i somras.

Summoning “Old Mornings Dawn”
Summoning är själva kvintessensen av dålig smak. Synttrummor och Sagan om Ringen. Men gör man den snyggaste blandningen av Burzum och Dead Can Dance, då kapitulerar jag fullständigt.

Jex Thoth “Blood Moon Rise”
Underbar ockult musik med en av de skickligaste sångerskor jag hört på länge.

Solstáfir “Svartir Sandar”
TROR DU INTE JAG VET ATT DEN SLÄPPTES FÖR TYP SEX ÅR SEDAN? Det tog så här lång tid för mig att fatta Solstáfirs storhet. Jag hör inga befintliga musikaliska influenser; vissa nämner klåparna i Primordial. Jag hör bara nordanvinden riva i det isländska havet.

Sarke “Aruagint”
Hatpastorn beskrev Sarke som Black Metal för gubbar. Gott så. Ett mer organiskt ljud banar väg för Sarkes skickliga låtsnickeri.

Inquisition “Obscure Verses for the Multiverse”
Elva skivor på listan i år! Inquisition gör det igen. Även här har man anammat ett mer organiskt sound, något som skänker mer dynamik till de catchiga riffen och den knarriga trollpackesången!

I övrigt har jag lyssnat på:

Master’s Hammer “Vracejte konce na misto”
Ofermod “Thaumiel”
Miley Cyrus
Obscure Anachronism “Metanoia”
Djevel “Besatt av Maane og Natt”
Håkan Hellström
Subrosa “More Constant than the Gods”
Garmarna

Far åt Helvete!
/ Getvarg E

Thursday, June 27, 2013
Jag, Getvarg S ÄLSKAR Chelsea Wolfe! Hennes skiva unknown rooms är en av mina top tio, ALLA KATEGORIER! Hårdrock, WWF & hockeykort lärde mig att man håller fast vid dom man gillar. Bara för att skivan är skit, betyder inte det att du faktiskt tycker det. En något problematisk hållning som en vuxen och tänkande människa, MEN JAG STOD VID THE ULTIMATE WARRIORS SIDA ÄVEN NÄR HAN INTE VAR POPPIS LÄNGE, och det har jag alltid varit stolt över. Till exempel så har Gylve Fenriz Nagell en position som översteondskepräst-badass-lord-of-roliga-youtubeklipp-och-allt-som-är-black-metal här hemma. Trots sidoprojekt som “engangsgrill” kommer den tronen alltid vara reserverad för Gylve, en rutten hållning men som man ändå finner någon slags stolthet i. Jag har alltid trott att djupen av min fandom ej går att mäta, att James Cameron hade krossats av trycket om han hade försökt utforska det med sin specialbyggda ubåt. Jag trodde detta fram tills för c:a 2 minuter sedan, det hände något fruktansvärt. Jag fick höra de två första sekunderna av Chelsea Wolfs nya låt. Det låter typ så här: “dududu-dududududud-dudududud” technotrummor, någon slags synt. Jag stängde av och öppnade genast upp tumblr, började författa texten här ovan i panik och kallsvett och i en sekund av inception har jag nu nått fram till mig själv där jag sitter i min säng och skriver. Jag ska nu trycka på play igen och låta resten av låten spela. Se vad som händer och sedan, modigt rapportera här på bloggen! Häng kvar!*trycker på play*
Jag har i perioder av mitt liv varit lite stolt över att jag äger American Psycho av The Misfits, jag äger den och tycker om den skivan. Jag har sett det som att jag verkligen är ett Misfits-fan om jag kan gilla den skivan. Jag inser nu att jag har lurat mig själv. Att de gränser och linjer i sanden jag har ritat upp enbart existerar i mitt inre, att vi faktiskt lever i ett laglöst mörker där allt och inget är möjligt på en och samma gång. Jag imploderar till en munkform och poppar ut på andra sidan inseglet som en ny och djupt desilusionerad människa. För cirkus en månad sedan mötte jag Sol Austan, Mani Vestan med öppna öron. Ren som snö och oförstörd ville jag verkligen ge det en chans efter 03.54 minuter af The Warden av Chelse Wolfe kommer det ALDRIG hända igen. Från och med nu hälsar jag världen med en djupt bitter skepsis. 3 minuter och 54 sekunder av hyfsat värdelös mjäktechno med en vagt grekisk gitarr och “svävande” sång. Låter som ett gäng anemiska typer som gaddat ihop sig och knappt ens orkar trycka på sina datamaskiner. Jag kan ta Vargs försök att vara svår tysk på 70-talet, jag kan förstå det, jag kan relatera till det. Denna kentdoftande trummaskinskompade sörja lämnar en kallnad askhärd i mitt inre.far åt helveteGetvarg S

ps. ni kan lyssna på låtjäveln här: http://www.npr.org/blogs/allsongs/2013/06/27/195865368/vikings-choice-chelsea-wolfe-is-just-dancing-in-the-dark?sc=tw&cc=twmp ds.

Jag, Getvarg S ÄLSKAR Chelsea Wolfe! Hennes skiva unknown rooms är en av mina top tio, ALLA KATEGORIER! Hårdrock, WWF & hockeykort lärde mig att man håller fast vid dom man gillar. Bara för att skivan är skit, betyder inte det att du faktiskt tycker det. En något problematisk hållning som en vuxen och tänkande människa, MEN JAG STOD VID THE ULTIMATE WARRIORS SIDA ÄVEN NÄR HAN INTE VAR POPPIS LÄNGE, och det har jag alltid varit stolt över. Till exempel så har Gylve Fenriz Nagell en position som översteondskepräst-badass-lord-of-roliga-youtubeklipp-och-allt-som-är-black-metal här hemma. Trots sidoprojekt som “engangsgrill” kommer den tronen alltid vara reserverad för Gylve, en rutten hållning men som man ändå finner någon slags stolthet i. Jag har alltid trott att djupen av min fandom ej går att mäta, att James Cameron hade krossats av trycket om han hade försökt utforska det med sin specialbyggda ubåt. Jag trodde detta fram tills för c:a 2 minuter sedan, det hände något fruktansvärt. Jag fick höra de två första sekunderna av Chelsea Wolfs nya låt. Det låter typ så här: “dududu-dududududud-dudududud” technotrummor, någon slags synt. Jag stängde av och öppnade genast upp tumblr, började författa texten här ovan i panik och kallsvett och i en sekund av inception har jag nu nått fram till mig själv där jag sitter i min säng och skriver. Jag ska nu trycka på play igen och låta resten av låten spela. Se vad som händer och sedan, modigt rapportera här på bloggen! Häng kvar!

*trycker på play*

Jag har i perioder av mitt liv varit lite stolt över att jag äger American Psycho av The Misfits, jag äger den och tycker om den skivan. Jag har sett det som att jag verkligen är ett Misfits-fan om jag kan gilla den skivan. Jag inser nu att jag har lurat mig själv. Att de gränser och linjer i sanden jag har ritat upp enbart existerar i mitt inre, att vi faktiskt lever i ett laglöst mörker där allt och inget är möjligt på en och samma gång. Jag imploderar till en munkform och poppar ut på andra sidan inseglet som en ny och djupt desilusionerad människa. För cirkus en månad sedan mötte jag Sol Austan, Mani Vestan med öppna öron. Ren som snö och oförstörd ville jag verkligen ge det en chans efter 03.54 minuter af The Warden av Chelse Wolfe kommer det ALDRIG hända igen. Från och med nu hälsar jag världen med en djupt bitter skepsis. 3 minuter och 54 sekunder av hyfsat värdelös mjäktechno med en vagt grekisk gitarr och “svävande” sång. Låter som ett gäng anemiska typer som gaddat ihop sig och knappt ens orkar trycka på sina datamaskiner. Jag kan ta Vargs försök att vara svår tysk på 70-talet, jag kan förstå det, jag kan relatera till det. Denna kentdoftande trummaskinskompade sörja lämnar en kallnad askhärd i mitt inre.

far åt helvete
Getvarg S

ps. ni kan lyssna på låtjäveln här: http://www.npr.org/blogs/allsongs/2013/06/27/195865368/vikings-choice-chelsea-wolfe-is-just-dancing-in-the-dark?sc=tw&cc=twmp ds.

Tuesday, May 21, 2013

Sol Austan, Mani Vestan - Eller: FAAAAN!

Det började som en viskning, det fanns en man i väst. Denna man hade närmast utomjodiska krafter, han övertygade en ung kvinna att ta livet av sig brevledes. Så fylld av ondska att hans blotta tankar i pränt kunde döda. Denne man hette Count Grischnack och han skrämde vettet ur oss. med tiden gick viskningarna till rop och när jag först hörde musiken visste jag att han hade haft ihjäl en snubbe, att brevväxlingen var skolgårdssnack och att han var nazist. Självfallet avskydde jag musiken på grund av detta. Jag var bara en liten pöjk och det är inte särskilt intressant ändå. Det var först med Fallen som jag verkligen fick upp ögonen för Burzum. Jag menar VERKLIGEN fick upp ögonen. Fallen blev för mig en skiva att vila i, en skiva att finna ro i. Jag var slut som människa, som man och som vän. Jag hade ingenting, var bruten och djupt nere i hålet. Där nere låg jag och Varg och viskade “Eg Faller”. Att alla skivor fram till och med Filosofem är mästerverk behöver jag inte nämna, det visste jag redan innan Fallen. Men det var med “Eg Faller” som jag fick en känslomässig ankytning till musiken, jag fick som dom kristna brukar säga en personlig relation till Varg.

Självfallet har vi följt med i vad som händer på internet, vi vet mycket väl att Varg har övergett svartmetallen. Jag tänkte faktiskt “Bra så” när jag läste det. Jag hoppades på en Umskiptar utan det hesa väsandet och den distade gitarren. I veckor gick jag och drömde om sorgset urnordiska melodier och en moloket mässande Varg, väl medveten om att Varg är SKOGSTOKIG. Vi snackar om en man som har ett inre liv rörigare än trustorhärvan, underlig, egen och helt utan logik, vett eller sans. Att han skulle göra en instrumental tok-skiva var alltså mycket troligare än den lågmält mässande skaldic-music plattan jag önskade mig.

Det tar stopp när jag ska beskvia Sol Austan, Mani Vestan. Det är inte lätt att älska den här skivan, ljudbilden är… tveksam på alla sätt och vis. Vargs varumärksskyddade repetativa melodier finns självfallet kvar men det låter… billigt. Problemet är väl lite att Varg har gett sig ut i ett fruktansvärt pretentiöst och svårnavigerat universum. Han ställer sig upp mot giganter som Klaus Schulze, Mike Oldfeild och Ralph Lundsten utan att någonsin nå upp till deras nivåer. Visst gillar jag idén om den här skivan, jag är djupt faschinerad av Ricky Brusch-typer, det vet alla. Men inte ens de bästa intentioner och den största välvilja kan bära upp 11 låtar dålig Tangerine Dream plagiat… eller, vafan… vi får se. Jag ger skivan ett par veckor, vem vet. Det kanske kommer en stund då det säger PANG och jag fattar vad som händer. Ännu har jag inte gett upp på min personliga relation till Varg!

Getvarg S

image


 


 

Stilla – Till Stilla Falla Jag hörde låten ”Askormen” på dutub i början av året och kunde ganska snabbt konstatera att jag gillade melankolin och den av mig så omtyckta blandningen av råhet och melodi. Men aldrig hade jag väl kunnat ana vad Stillas fullängdare skulle göra med mig.
 
Ok, torra fakta då: Stilla består av Andreas Johansson från bland annat Deranged, på bas; A från Armagedda på sång; Pär Stille från Berggraven på gura, keyboards och sång; samt Black Metalsveriges kanske skickligaste trummis J. Marklund, känd från LIK, Whirling och De Arma-inspelningar.
 
Med den lineupen kunde jag kanske gissa mig till att skivan minst sagt skulle hålla hög kvalitet, men jag kunde som sagt inte förbereda mig på hur jävla golvad jag skulle komma att bli. Jag har sugit på det här inlägget länge, Getvarg S har i egenskap av bloggführer tjatat ett flertal gånger och jag har i vanlig ordning skjutit upp det. Dels för att jag är lat, men den främsta anledningen är att jag inte vetat hur jag skulle närma mig Stillas debutskiva i skrift. 
Detta är alltså en av de bästa skivorna jag hört.  Vid det här laget har ni väl, de flesta av er, hört skivan. Jag tänker därför lämna beskrivningar av Stillas sound därhän.  När jag för första gången lyssnade igenom ”Till Stilla Falla” började jag nästan grina. Jag använder mig nu alltså inte av uttrycket ”började nästan grina”, jag började nästan grina. Dels av hur förkrossande jävla bra, proffsigt framförd och rå varenda liten sekund av de 49 minuterna är; dels av känslorna Stilla lyckas med att frammana. Känslor av att ena sekunden stå i en vindpinad granskog en gråfuktig sensommareftermiddag; för att genast kastas in i vetskapen om att livet är förgängligt och att vi dör ensamma. Stilla skyr inga medel i sin strävan att förmedla livets skörhet, skönhet och naturens kalla, sköna likgiltighet. Fan. När jag kom till ”Hinsides dagen” bröt jag nästan ihop på allvar. Jag tänkte på mitt ofödda barn och den kalla obönhörliga känslan av att allt är helt meningslöst sköljde över mig.
 
Men förtvivlan och hopplöshet är inte de enda känslorna som förmedlas av Stilla. Hela skivan, för det går knappt att särskilja och sortera ut enskilda låtar; alstret SKALL njutas från pärm till pärm, andas en ful skönhet och vackra naturbilder dyker upp för mitt inre. 
 
Jag måste också försöka närma mig texterna… Vilket är svårt, för i princip varje rad och strof är ett jävla poetiskt mästerverk. Nej, det går inte. Jag får, hur torftigt det än är, nöja mig med att citera ur ovan nämnda ”Hinsides dagen”:  ”Naturens färger, även om natten Klara färger i månens blåkalla sken De röra sig sakta i hunger mot ljuset Ett vibrerande inferno, ett spektrum i köldslagen natt” Ett smakprov. Torftigt som sagt, men jag ville ändå få er att förstå storheten i lyriken. Det musikaliska är som sagt proffsigt och framfört med kirurgisk precision, utan att för en sekund göra avkall på stämningen, känslan och råheten.  A. Pettersson levererar sin absolut bästa sångprestation, Hatpastorn skrev att han låter som en arg vinalkis eller liknande; detta är naturligtvis sant, men sången förmedlar ett djup som slår an en ton i mig. Rensången är även den helt briljant och relevant.  Pär Stille är en veritabel virtuos och vet att lämna plats till bas och keyboard.  Andreas Johanssons basspel har på andra bloggar dissekerats och liknats vid det på Ved Buens Endes skiva ”Written in Waters”. Jag har hört den skivan, visst, men den betyder inget nämnvärt för mig. På ”Till Stilla Falla” används basen som en extra gitarr och står faktiskt för ett flertal av de absolut mest hjärtskärande vackra melodierna. J. Marklund spelar trummor som en gud utan att för en endaste stund mena något med det. Han gör sin grej utan att bli kaxig, skulle man kunna säga.  Sammanfattningsvis, då.  Stilla har med sin debutskiva dels visat att Sverige nog fan är bäst när det gäller på Black Metal. Med det menat att med fyra-fem instrument frammana ÄKTA känslor av att Black Metal är en genre att ta på allvar; dels har Stilla, föga överraskande, gjort årets skiva. Som jag skrev till Getvarg S dagarna efter att ha lyssnat igenom skivan ett tiotal gånger:  ”Den här skivan är så vacker, jag orkar inte” Getvarg S svarade: ”Då är du 106 % BÖG”
 
Far åt Helvete! /Getvarg E    
 

 

Stilla – Till Stilla Falla

Jag hörde låten ”Askormen” på dutub i början av året och kunde ganska snabbt konstatera att jag gillade melankolin och den av mig så omtyckta blandningen av råhet och melodi. Men aldrig hade jag väl kunnat ana vad Stillas fullängdare skulle göra med mig.

 

Ok, torra fakta då: Stilla består av Andreas Johansson från bland annat Deranged, på bas; A från Armagedda på sång; Pär Stille från Berggraven på gura, keyboards och sång; samt Black Metalsveriges kanske skickligaste trummis J. Marklund, känd från LIK, Whirling och De Arma-inspelningar.

 

Med den lineupen kunde jag kanske gissa mig till att skivan minst sagt skulle hålla hög kvalitet, men jag kunde som sagt inte förbereda mig på hur jävla golvad jag skulle komma att bli.

Jag har sugit på det här inlägget länge, Getvarg S har i egenskap av bloggführer tjatat ett flertal gånger och jag har i vanlig ordning skjutit upp det. Dels för att jag är lat, men den främsta anledningen är att jag inte vetat hur jag skulle närma mig Stillas debutskiva i skrift.

Detta är alltså en av de bästa skivorna jag hört.

Vid det här laget har ni väl, de flesta av er, hört skivan. Jag tänker därför lämna beskrivningar av Stillas sound därhän.
När jag för första gången lyssnade igenom ”Till Stilla Falla” började jag nästan grina. Jag använder mig nu alltså inte av uttrycket ”började nästan grina”, jag började nästan grina. Dels av hur förkrossande jävla bra, proffsigt framförd och rå varenda liten sekund av de 49 minuterna är; dels av känslorna Stilla lyckas med att frammana. Känslor av att ena sekunden stå i en vindpinad granskog en gråfuktig sensommareftermiddag; för att genast kastas in i vetskapen om att livet är förgängligt och att vi dör ensamma. Stilla skyr inga medel i sin strävan att förmedla livets skörhet, skönhet och naturens kalla, sköna likgiltighet. Fan. När jag kom till ”Hinsides dagen” bröt jag nästan ihop på allvar. Jag tänkte på mitt ofödda barn och den kalla obönhörliga känslan av att allt är helt meningslöst sköljde över mig.

 

Men förtvivlan och hopplöshet är inte de enda känslorna som förmedlas av Stilla. Hela skivan, för det går knappt att särskilja och sortera ut enskilda låtar; alstret SKALL njutas från pärm till pärm, andas en ful skönhet och vackra naturbilder dyker upp för mitt inre.

 

Jag måste också försöka närma mig texterna… Vilket är svårt, för i princip varje rad och strof är ett jävla poetiskt mästerverk. Nej, det går inte. Jag får, hur torftigt det än är, nöja mig med att citera ur ovan nämnda ”Hinsides dagen”:

”Naturens färger, även om natten
Klara färger i månens blåkalla sken
De röra sig sakta i hunger mot ljuset
Ett vibrerande inferno, ett spektrum i köldslagen natt”

Ett smakprov. Torftigt som sagt, men jag ville ändå få er att förstå storheten i lyriken.

Det musikaliska är som sagt proffsigt och framfört med kirurgisk precision, utan att för en sekund göra avkall på stämningen, känslan och råheten.
A. Pettersson levererar sin absolut bästa sångprestation, Hatpastorn skrev att han låter som en arg vinalkis eller liknande; detta är naturligtvis sant, men sången förmedlar ett djup som slår an en ton i mig. Rensången är även den helt briljant och relevant.
Pär Stille är en veritabel virtuos och vet att lämna plats till bas och keyboard.
Andreas Johanssons basspel har på andra bloggar dissekerats och liknats vid det på Ved Buens Endes skiva ”Written in Waters”. Jag har hört den skivan, visst, men den betyder inget nämnvärt för mig. På ”Till Stilla Falla” används basen som en extra gitarr och står faktiskt för ett flertal av de absolut mest hjärtskärande vackra melodierna.
J. Marklund spelar trummor som en gud utan att för en endaste stund mena något med det. Han gör sin grej utan att bli kaxig, skulle man kunna säga.

Sammanfattningsvis, då.
Stilla har med sin debutskiva dels visat att Sverige nog fan är bäst när det gäller på Black Metal. Med det menat att med fyra-fem instrument frammana ÄKTA känslor av att Black Metal är en genre att ta på allvar; dels har Stilla, föga överraskande, gjort årets skiva. Som jag skrev till Getvarg S dagarna efter att ha lyssnat igenom skivan ett tiotal gånger:
”Den här skivan är så vacker, jag orkar inte”
Getvarg S svarade:
”Då är du 106 % BÖG”

 

Far åt Helvete!
/Getvarg E
    

 

 

Saturday, May 18, 2013

Getvarg S livebloggar från vardagsrumms soffan 08.19 en lördagsmorgon

Summoning. Österrikisk satansrock. Korta meningar. Som Jonas Gardell. Eller näe, skit i det nu! Bandet vi ska dissikera hetter Summoning, och mina förkunskaper är exakt lika med noll. En snabb googling ger mig svaret att dom är i från Österrike, mer än så vill jag inte veta. Skivan heter Old Mornings Dawn och det passar utmärkt eftersom att jag gubbvaknade 05.30 imorse!!!! Åtta låtar ska vi ta oss igenom tillsammans så här på morgonkvisten. SPÄNN FAST ER FÖR NU KÖRRRRRRR VI ERA JÄVVLARRRRRRRRR!

Låt 1 - Evernight: Låt mig förklara mina förutsättningar innan vi går vidare. Getvarg E har hetsat mig att lyssna på denna skiva! Han hävdar att det är Mordor-mys. Jag förväntar mig alltså något som luktar av episk-amerikansk-svartmetall. Vet inte om jag är så jävla sugen på det egentligen, men nu kör vi och trycker på play! Okej, låten börjar med viskningar. Språket är… tja vad fan vet jag, latin förmodligen. Något slags monstermorrande kommer in i bakgrunden och sedan… en orgel! Rollspelsstämningen är total! När fultrummorna och syntkören slår an ÄR JAG REDO ATT GÅ I KRIG FÖR MIN SPELLEDARE! Flöjten! OJ OJ OJ! FLÖJTEN! PUKORNA! Det här bådar fan i i mig inte väl, det låter som en av dom där små trudelutterna som spelas i Civilization när du uppgraderat din armé. Nu är skiten förbi, över till låt två.

Låt 2 - Flammifer: Puha, skönt med lite paus! Men nu jävvlar ska vi på’t igen! Det är lördag morgon och här ska det bloggas! PLAAAAY MOTHERFUCKERSSSS! 7.08 klockar låten in på, den börjar med något burkigt stränginstrument och efter 20 sekunder kommer riktigt mäktiga och eteriska trummor in i ljudbilden. Påminner mig starkt om Daniele Balldeli’s episkt baleiriska platta voodo-drums! HAHA! Det ni! Ett ruttet skrik från andra sidan graven och en distad gitarr bryter av mitt kosmiska sittdansande. Det här är tydligen inte en valsångsfest i stil med Wardruna! Synten plinkar på och melodierna som plockas på det burkiga stränginstrumentet är… smaklöst germanska. Med annan sång och produktion hade vi varit ute i något Scoote…. oj jävlar nu började synttrumpeten trimfuera här i bakgrunden! Jag känner det germanska folkets storhet resa sig innom mig! Det är smaklöst men det är fan inte dåligt! Dom rullande slödisco trummorna blandat med den centraleuropeiska folktonen skapar behaglig stämning, syntens slingrande melodier som hintar om forna tiders segrar vaggar in mig i en den dimman som är gitarren och sången. Cirka 1.20 kvar och det här riktigt jävla bra, det är synttrumpeter, det är märkligt och det är mäktigt. Nu tonar trummorna ut och det skriks lite, fram för allt är det trummorna som imponerar!

Låt 3 - Old Mornings Dawn: Okej, titelspåret! Ska bli spännande! Det här har potential att bli riktigt jävla bra. Det kan också gå åt helt andra hållet. Vi är cirka 10 minuter in i skivan och det här är KONSTIGT, men vi kör på! Titelspåret börjar riktigt jävla lökigt med nåogon slags… ja vetefan, melodica? Det låter ungefär som jag tänker mig att musiken i Men In Tights låter! Trummorna har åter igen en spatsiös medelhavsproduktion från 80-talet. Någon slags säckpipeliknande instrument gör sin entré och sedan dundrar sången och gitarren in! Börjar se ett mönster här, ena halvan knasig folkmusik andra halvan “episk svartmetall på halvtempo”. Det är svartmetallens svar på Xena Warrior Princess, om Xena hade varit en medelålders snubbe från österrike! Detta skriver jag alltså  i all välmening, jag gillade Xena. Brukade kolla på Xena och käka polarkakor, döpte en av mina katter till Xena i andranamn faktiskt. Halvvägs in i låten kommer det något slags medeltids-break igen, jag börjar fundera på om det kanske inte låter lite mer Age Of Empires än Civilization. Civ har ju en mer luftig ton till musiken och det här är klart burkigt. Väldigt burkigt. Jaha, nu har gitarren och sången dragigt igång igen, dom gör tydligen så, följs åt. Nu är vi tillbaks till Monty Python instrumentet och en Brittisk gubbe snackar om “Thy Dusk posess my heart…” och de digitala trumpeterna tutar som fan, Xena-stämningen är total! Shit, nu är det BÅDE synttrumpet OCH syntkör! Jävlar i min låda! Vi har cirka en minut kvar av låten och jag har svårt att se hur det här kan bli mer b-filmsepiskt! Vill påpeka de rullande baleriska trummorna i outrot, mycket trendigt i Stockholm för 7 år sedan.

Låt 4 - The White Tower: Uppenbar tolkienreferens, gitarren börjar direkt UTAN sång den här gången. Vi har cirka 10 minuter framför oss. Den kreative och rätt funkige trummisen drar igång igen. Det är bjällror och rullande pukor, det går att dansa till. Syntspelaren har ställt in sin datasyntmaskin på “flöjt”och “episk-bakgrund”, eller så är det riktigt ful produktion på flöjten. Fan tänk att spela flöjt alltså, vilket jävla öde! HAHA! Oj sången drog visst igång, han gastar lite om månen och… äsch jag orkar inte lyssna på honom, jag lyssnar på de funkiga trummorna istället. BREAK, gitarren gråter stilla fram en melodi. Nu kom slödisco trummorna igång igen, den här gången med episka pukor för att symbolisera… episkhet. Flöjtisten kör på! Han måste ändå vara jävligt nöjd över att han får vara med i ett band, kan inte vara lätt för en flöjtist att finna sin plats i livet! Jaha, halvvägs in och musiken går i slött tempo, trummorna är som sagt rymdfunkiga, gitarren är burzum-inspirerad och sången är nu mummlande. BREAK, bara burzumgitarr igen. Sen kör trummisen igång, tänker mig att han har hästsvans och oljat hår, ring i örat! Mer flöjt, mer generisk svartmetallsång. Har tappat intresset för det vita tornet nu. Önskar mig vidare till nästa låt, det här är faktiskt inte så kul. Börjar fundera på hur det här låter och ser ut live, tror att det är en jävla sörja alltså… ja… fan… nu trycker jag mig vidare!

Låt 5 - Caradhas: Stråkinstrument inleder, det låter inte burkigt! Synten är något mindre episk. Jag undrar om dom tänker sig att det ska låta lite kinesiskt. Efter drygt en minut byter synten till ett riktigt jävla irriterande ljud och efter 30 sekunder till kommer trummisen igång igen. Kan ni gissa hur det låter? Ja, typ som Phil Collins för att ta ner refrenserna på en nivå som även ni kan förstå! Gitarristen är klart influerad av Kristian Vikernes och nu gastar sångaren hej vilt! Inbillar mig att han vill efterlikna en drake. Synten blev just något mindre irriterande och trummorna har aldrig varit mer europeiskt medelhavsrymdfunkiga. Det här är inbegreppet av dålig smak, det är ungefär så långt ifrån en CVLT Nation t-shirt med mediajobb du kan komma. Jag står och slödansar i det tyska vardagsrummet, min överkropp är bar och jag har på mig mysbyxor, jag luktar kraftigt av svett. Kanske ska jag duscha senare, kanske skiter jag i det. Men den episka medeltidsstämningen fortsätter, det låter som om Game Of Thrones hade spelats in utan budget 1993… fast det hade ju typ blivit Willow och så låter det faktiskt inte. Willow låter annorlunda! Willow var en jävla mäktig film alltså! Det här låter som filmen jag hyrde gång efter annan men aldrig orkade se klart som barn: “KRULL - a world lightyears beyond your imagination”. Ja, nu tonar låten ut! Det här låter fan som Krull! DÄR SATT DEN!

Låt 6 - Of Pale White Morn: Innan låten går igång så gissar jag ungefär hur det kommer låta. Slöa trummor som låter ungefär som dom i Say It Right med Nelly Furtado (minus Timbalands “ficka-ficka” och “dude-eh” ljud). En lika delar episk och irriterande synt, burzum-gitarr, generisk BM-sång och allmänt burkig produktion. Ska vi se om det stämmer? Här kommer “Of Pale White Morn”! Okej, trummorna är så OTROLIGT mycket mer EPIC än vad timbo någonsin producerat, det här är något som kräver sampling och danceremix! Synten håller dock vad den lovar än så länge… och DÄR kom sången och gitarren in! Kan ni gissa hur det låter? Japp burzum och generiskt! Men jävlar vilken trummis dom har! Han hade man ju velat se spela solo, det tror jag skulle bli riktigt bra! Åter igen tutar synttrumpeterna! Nu dags för Burzum-break igen! Drygt sex minuter kvar av låten. Jag tror inte jag kommer överraskas nämnvärt, resten av skivan och resten av låten kommer nog fortsätta i sitt trevliga långsamtempo. För att sammanfatta så låter det här EXAKT som framsidan av Drakar och Demoner - Krilloan Äventyrens Stad och det mina vänner! Det är inte ett dåligt betyg ska ni veta!

/Getvarg S

Friday, May 17, 2013

Getvarg E liveupdaterar från Kaos

Vi på getvargen har aldrig hycklat omkring det faktum att vi gillar hårdrock av nostalgiska skäl. Vi lever med den till vardags, lyssnar på nya skivor och försöker tänka nya tankar kring hårdrocken, men dragningskraften är den samma som för 20 år sedan. Det är den oheliga känslan av sitta i en fuktig källare och lyssna på “shout at the devil” när solen skiner utanför man vill åt. Det är explosionen i hjärnan när man första gången hörde sepulturas djävulsdyrkande skivor. Det är sugen av rädsla i magen när man första gången hörde dödsmetall och såg bilder på långhårte tonåringar MED KNIVAR I HÄNDERNA! På den tiden fanns inte Kaos Gnostisicmen, den var inte uppfunnen ännu. På den tiden fanns det djävulsdrykare, hedningar och dödsdyrkare, att raka av sig håret och åkalla Hekate var otänkbart och absurdt!

Tiden flyter dock vidare som en seg melass av lidande och djävulskap, saker och ting förändras. Internet kom, kameror fick pixlar och linser blev skarpare. Från att ha varit en suddigt återgiven viskning i hemmakopierade kretsar blev den sataniska underjorden helt plötsligt digital och knivskarp. I den nya, digitala världen finns det inte plats för magi och mystik. När 10åriga ungar direkt kan faktakolla historien du berättar för dom där i lekparken bakom vitsippeskogen är det inte längre lika lätt att övertyga dom om ondskans makt. När du plötsligt har hela Aleister Crowley’s biografi i bakfickan förvandlas han snabbt från ett väsen i skuggorna till en plågad typ med lustig hatt.

I denna kakafoni av information vi lever i kan inget längre hållas i dunkel, varken Høsts penis eller Erik Daniellsons glädje över att fotograferas med Carola. Det är i denna malström av intryck och uppdateringar som Kaos Gnostisismen gör sitt intrång, man snackar mindre om satan och mer om Demiurgen, med en snygg förpackning och ett rockig soundtrack kommer den nya tidens satanism. Getvargen grinar illa och känner ingen rädsla för denna nya mörka våg. Desperat klamrar vi oss fast vid tanken på att en Led Zepelin skiva spelad baklänges kan sända dig i satanisk trans. Här kommer Getvarg E’s tankar kring Chaos Invocation:

image

/Getvargarna

Monday, May 13, 2013

Vikingarock

Det är på grusvägen bakom transformatorhuset i svängen på Nypongatan det händer. Ni vet den där grusvägen som går paralellt med Ålwoodabacken, det som separerar dom är en en liten skogsremsa och den där biten ängsmark som Eklund brände ner en sommar. Just det, precis där i innan grusvägen blir asfalterad och delar sig i två är det vi är. Det är som så många gånger förr tidigt 90-tal, faktum är att jag nog inte varit där sedan tidigt 90-tal, men nu är vi där i alla fall.

Barn står samlade där, i fula spretiga frisyrer och med tofsar i nacken. Vi har cyklar och det lite större barnet med utländskt klingande efternamn, glasögon och en sydstatsflagga på tröjan trycker upp mig mot en vägg. Han förklarar ingående för mig att jag inte längre kan ha Guns N Roses, Metallica och Sepultura som favoritband. Från och med nu är det Ultima Thule som gäller.

Det är mitt första möte med vikingarocken, efter det följer ett halvt decennium av slagsmål, mordhot, järnrör, pistolreplikor, rättegångar, spottloskor och stöveltramp. Det var allt jag visste om vikingarock, det var allt jag ville veta om vikingarock. Utan pardon dömde jag ut all vikingarock som skit, jag skrattade rått åt Fenriz utsvävningar. Mellom Bakkar Og Berg var länge ett stående skämt i min värld, Bathorys vikingaplattor en vit fläck på kartan.

Senare i livet kom jag i kontakt med folk som lyssnade på folkmetal, dom var alla idioter. Inte som ovan nämnda idioter, men likväl idioter. Ni vet typerna som har ett långt bockskägg, tar på sig kilt på festival och inte förstår varför man hatar gycklare. Dom uppskattar ompa-ompa-metal och ser inget problem i att ha en säckpipespelande joddlare med i ett band.

Vet ni vad som hände sen? Jag slutade vara en jävla fjant! Istället för att vara upptagen med andra människor började jag fokusera lite mer på mig själv istället. Gillar JAG musiken? Gör det MIG något om man sjunger om fosterlandskärlek? Det gjorde tydligen den där typen med magväska, kobenta knän och urblekt keps något, men det slutade jag visst och bry mig om. Jag slutade även bry mig om bockskägg, festivaler och kiltar. Jag insåg att det inte finns något värde i att avfärda något utan att undersöka det först och det var ta mig fan det bästa som hände mig! Vikingarocken befriade mig från ängslighetens bojor! Jag behövde inte längre oroa mig för att jag skulle vara latent homosexuell bara för att jag gillar Håkan Hellström. Jag behövde inte längre kämpa med min dragning åt folkton eller sky flöjtintron som pesten. Min värld blev rikare!

För att hylla vikingarocken och allt den gjort för mig ska jag nu lyssna på hela Hammerheart OCH stirra på denna övermäktiga bilden!

Hel Seger
/Getvarg S

Thursday, May 9, 2013

“Besatt av Maane og Natt” is mainly about obsession and worshipping the devil, and is in that sence an anti-christian piece of work.” T. Ciekals.

Citat i stil med det ovan får mig allt som oftast att gäspa. Jag såg en bild på snubben i Urkaos, i läderväst och med blod i hela fjäset står han och ser arg ut framför ett bord med texas longhorns samlade inredning.

*Gäsp*

T. Ciekals å andra sidan tar promofoton i en snötyngd skog i en skitfarlig kåpa. Han skriver sådana här mästerverk och släpper den mörkaste och mest djäfulsdyrkande skivan mitt i den mest ljusdrykande tiden på året. Finns inget att gäspa åt, det är bara att ta fram den tjockaste synålen du hitar och börja rispa in pentagram på armen! HELL THE DARK LORD OF SATAN!

Den här låten är ju rätt jävla powerfull alltså! Snygg video också!

/Getvarg S