Sol Austan, Mani Vestan - Eller: FAAAAN!
Det började som en viskning, det fanns en man i väst. Denna man hade närmast utomjodiska krafter, han övertygade en ung kvinna att ta livet av sig brevledes. Så fylld av ondska att hans blotta tankar i pränt kunde döda. Denne man hette Count Grischnack och han skrämde vettet ur oss. med tiden gick viskningarna till rop och när jag först hörde musiken visste jag att han hade haft ihjäl en snubbe, att brevväxlingen var skolgårdssnack och att han var nazist. Självfallet avskydde jag musiken på grund av detta. Jag var bara en liten pöjk och det är inte särskilt intressant ändå. Det var först med Fallen som jag verkligen fick upp ögonen för Burzum. Jag menar VERKLIGEN fick upp ögonen. Fallen blev för mig en skiva att vila i, en skiva att finna ro i. Jag var slut som människa, som man och som vän. Jag hade ingenting, var bruten och djupt nere i hålet. Där nere låg jag och Varg och viskade “Eg Faller”. Att alla skivor fram till och med Filosofem är mästerverk behöver jag inte nämna, det visste jag redan innan Fallen. Men det var med “Eg Faller” som jag fick en känslomässig ankytning till musiken, jag fick som dom kristna brukar säga en personlig relation till Varg.
Självfallet har vi följt med i vad som händer på internet, vi vet mycket väl att Varg har övergett svartmetallen. Jag tänkte faktiskt “Bra så” när jag läste det. Jag hoppades på en Umskiptar utan det hesa väsandet och den distade gitarren. I veckor gick jag och drömde om sorgset urnordiska melodier och en moloket mässande Varg, väl medveten om att Varg är SKOGSTOKIG. Vi snackar om en man som har ett inre liv rörigare än trustorhärvan, underlig, egen och helt utan logik, vett eller sans. Att han skulle göra en instrumental tok-skiva var alltså mycket troligare än den lågmält mässande skaldic-music plattan jag önskade mig.
Det tar stopp när jag ska beskvia Sol Austan, Mani Vestan. Det är inte lätt att älska den här skivan, ljudbilden är… tveksam på alla sätt och vis. Vargs varumärksskyddade repetativa melodier finns självfallet kvar men det låter… billigt. Problemet är väl lite att Varg har gett sig ut i ett fruktansvärt pretentiöst och svårnavigerat universum. Han ställer sig upp mot giganter som Klaus Schulze, Mike Oldfeild och Ralph Lundsten utan att någonsin nå upp till deras nivåer. Visst gillar jag idén om den här skivan, jag är djupt faschinerad av Ricky Brusch-typer, det vet alla. Men inte ens de bästa intentioner och den största välvilja kan bära upp 11 låtar dålig Tangerine Dream plagiat… eller, vafan… vi får se. Jag ger skivan ett par veckor, vem vet. Det kanske kommer en stund då det säger PANG och jag fattar vad som händer. Ännu har jag inte gett upp på min personliga relation till Varg!
Getvarg S
Stilla – Till Stilla Falla
Jag hörde låten ”Askormen” på dutub i början av året och kunde ganska snabbt konstatera att jag gillade melankolin och den av mig så omtyckta blandningen av råhet och melodi. Men aldrig hade jag väl kunnat ana vad Stillas fullängdare skulle göra med mig.
Ok, torra fakta då: Stilla består av Andreas Johansson från bland annat Deranged, på bas; A från Armagedda på sång; Pär Stille från Berggraven på gura, keyboards och sång; samt Black Metalsveriges kanske skickligaste trummis J. Marklund, känd från LIK, Whirling och De Arma-inspelningar.
Med den lineupen kunde jag kanske gissa mig till att skivan minst sagt skulle hålla hög kvalitet, men jag kunde som sagt inte förbereda mig på hur jävla golvad jag skulle komma att bli.
Jag har sugit på det här inlägget länge, Getvarg S har i egenskap av bloggführer tjatat ett flertal gånger och jag har i vanlig ordning skjutit upp det. Dels för att jag är lat, men den främsta anledningen är att jag inte vetat hur jag skulle närma mig Stillas debutskiva i skrift.
Detta är alltså en av de bästa skivorna jag hört.
Vid det här laget har ni väl, de flesta av er, hört skivan. Jag tänker därför lämna beskrivningar av Stillas sound därhän.
När jag för första gången lyssnade igenom ”Till Stilla Falla” började jag nästan grina. Jag använder mig nu alltså inte av uttrycket ”började nästan grina”, jag började nästan grina. Dels av hur förkrossande jävla bra, proffsigt framförd och rå varenda liten sekund av de 49 minuterna är; dels av känslorna Stilla lyckas med att frammana. Känslor av att ena sekunden stå i en vindpinad granskog en gråfuktig sensommareftermiddag; för att genast kastas in i vetskapen om att livet är förgängligt och att vi dör ensamma. Stilla skyr inga medel i sin strävan att förmedla livets skörhet, skönhet och naturens kalla, sköna likgiltighet. Fan. När jag kom till ”Hinsides dagen” bröt jag nästan ihop på allvar. Jag tänkte på mitt ofödda barn och den kalla obönhörliga känslan av att allt är helt meningslöst sköljde över mig.
Men förtvivlan och hopplöshet är inte de enda känslorna som förmedlas av Stilla. Hela skivan, för det går knappt att särskilja och sortera ut enskilda låtar; alstret SKALL njutas från pärm till pärm, andas en ful skönhet och vackra naturbilder dyker upp för mitt inre.
Jag måste också försöka närma mig texterna… Vilket är svårt, för i princip varje rad och strof är ett jävla poetiskt mästerverk. Nej, det går inte. Jag får, hur torftigt det än är, nöja mig med att citera ur ovan nämnda ”Hinsides dagen”:
”Naturens färger, även om natten
Klara färger i månens blåkalla sken
De röra sig sakta i hunger mot ljuset
Ett vibrerande inferno, ett spektrum i köldslagen natt”
Ett smakprov. Torftigt som sagt, men jag ville ändå få er att förstå storheten i lyriken.
Det musikaliska är som sagt proffsigt och framfört med kirurgisk precision, utan att för en sekund göra avkall på stämningen, känslan och råheten.
A. Pettersson levererar sin absolut bästa sångprestation, Hatpastorn skrev att han låter som en arg vinalkis eller liknande; detta är naturligtvis sant, men sången förmedlar ett djup som slår an en ton i mig. Rensången är även den helt briljant och relevant.
Pär Stille är en veritabel virtuos och vet att lämna plats till bas och keyboard.
Andreas Johanssons basspel har på andra bloggar dissekerats och liknats vid det på Ved Buens Endes skiva ”Written in Waters”. Jag har hört den skivan, visst, men den betyder inget nämnvärt för mig. På ”Till Stilla Falla” används basen som en extra gitarr och står faktiskt för ett flertal av de absolut mest hjärtskärande vackra melodierna.
J. Marklund spelar trummor som en gud utan att för en endaste stund mena något med det. Han gör sin grej utan att bli kaxig, skulle man kunna säga.
Sammanfattningsvis, då.
Stilla har med sin debutskiva dels visat att Sverige nog fan är bäst när det gäller på Black Metal. Med det menat att med fyra-fem instrument frammana ÄKTA känslor av att Black Metal är en genre att ta på allvar; dels har Stilla, föga överraskande, gjort årets skiva. Som jag skrev till Getvarg S dagarna efter att ha lyssnat igenom skivan ett tiotal gånger:
”Den här skivan är så vacker, jag orkar inte”
Getvarg S svarade:
”Då är du 106 % BÖG”
Far åt Helvete!
/Getvarg E
Getvarg S livebloggar från vardagsrumms soffan 08.19 en lördagsmorgon
Summoning. Österrikisk satansrock. Korta meningar. Som Jonas Gardell. Eller näe, skit i det nu! Bandet vi ska dissikera hetter Summoning, och mina förkunskaper är exakt lika med noll. En snabb googling ger mig svaret att dom är i från Österrike, mer än så vill jag inte veta. Skivan heter Old Mornings Dawn och det passar utmärkt eftersom att jag gubbvaknade 05.30 imorse!!!! Åtta låtar ska vi ta oss igenom tillsammans så här på morgonkvisten. SPÄNN FAST ER FÖR NU KÖRRRRRRR VI ERA JÄVVLARRRRRRRRR!
Låt 1 - Evernight: Låt mig förklara mina förutsättningar innan vi går vidare. Getvarg E har hetsat mig att lyssna på denna skiva! Han hävdar att det är Mordor-mys. Jag förväntar mig alltså något som luktar av episk-amerikansk-svartmetall. Vet inte om jag är så jävla sugen på det egentligen, men nu kör vi och trycker på play! Okej, låten börjar med viskningar. Språket är… tja vad fan vet jag, latin förmodligen. Något slags monstermorrande kommer in i bakgrunden och sedan… en orgel! Rollspelsstämningen är total! När fultrummorna och syntkören slår an ÄR JAG REDO ATT GÅ I KRIG FÖR MIN SPELLEDARE! Flöjten! OJ OJ OJ! FLÖJTEN! PUKORNA! Det här bådar fan i i mig inte väl, det låter som en av dom där små trudelutterna som spelas i Civilization när du uppgraderat din armé. Nu är skiten förbi, över till låt två.
Låt 2 - Flammifer: Puha, skönt med lite paus! Men nu jävvlar ska vi på’t igen! Det är lördag morgon och här ska det bloggas! PLAAAAY MOTHERFUCKERSSSS! 7.08 klockar låten in på, den börjar med något burkigt stränginstrument och efter 20 sekunder kommer riktigt mäktiga och eteriska trummor in i ljudbilden. Påminner mig starkt om Daniele Balldeli’s episkt baleiriska platta voodo-drums! HAHA! Det ni! Ett ruttet skrik från andra sidan graven och en distad gitarr bryter av mitt kosmiska sittdansande. Det här är tydligen inte en valsångsfest i stil med Wardruna! Synten plinkar på och melodierna som plockas på det burkiga stränginstrumentet är… smaklöst germanska. Med annan sång och produktion hade vi varit ute i något Scoote…. oj jävlar nu började synttrumpeten trimfuera här i bakgrunden! Jag känner det germanska folkets storhet resa sig innom mig! Det är smaklöst men det är fan inte dåligt! Dom rullande slödisco trummorna blandat med den centraleuropeiska folktonen skapar behaglig stämning, syntens slingrande melodier som hintar om forna tiders segrar vaggar in mig i en den dimman som är gitarren och sången. Cirka 1.20 kvar och det här riktigt jävla bra, det är synttrumpeter, det är märkligt och det är mäktigt. Nu tonar trummorna ut och det skriks lite, fram för allt är det trummorna som imponerar!
Låt 3 - Old Mornings Dawn: Okej, titelspåret! Ska bli spännande! Det här har potential att bli riktigt jävla bra. Det kan också gå åt helt andra hållet. Vi är cirka 10 minuter in i skivan och det här är KONSTIGT, men vi kör på! Titelspåret börjar riktigt jävla lökigt med nåogon slags… ja vetefan, melodica? Det låter ungefär som jag tänker mig att musiken i Men In Tights låter! Trummorna har åter igen en spatsiös medelhavsproduktion från 80-talet. Någon slags säckpipeliknande instrument gör sin entré och sedan dundrar sången och gitarren in! Börjar se ett mönster här, ena halvan knasig folkmusik andra halvan “episk svartmetall på halvtempo”. Det är svartmetallens svar på Xena Warrior Princess, om Xena hade varit en medelålders snubbe från österrike! Detta skriver jag alltså i all välmening, jag gillade Xena. Brukade kolla på Xena och käka polarkakor, döpte en av mina katter till Xena i andranamn faktiskt. Halvvägs in i låten kommer det något slags medeltids-break igen, jag börjar fundera på om det kanske inte låter lite mer Age Of Empires än Civilization. Civ har ju en mer luftig ton till musiken och det här är klart burkigt. Väldigt burkigt. Jaha, nu har gitarren och sången dragigt igång igen, dom gör tydligen så, följs åt. Nu är vi tillbaks till Monty Python instrumentet och en Brittisk gubbe snackar om “Thy Dusk posess my heart…” och de digitala trumpeterna tutar som fan, Xena-stämningen är total! Shit, nu är det BÅDE synttrumpet OCH syntkör! Jävlar i min låda! Vi har cirka en minut kvar av låten och jag har svårt att se hur det här kan bli mer b-filmsepiskt! Vill påpeka de rullande baleriska trummorna i outrot, mycket trendigt i Stockholm för 7 år sedan.
Låt 4 - The White Tower: Uppenbar tolkienreferens, gitarren börjar direkt UTAN sång den här gången. Vi har cirka 10 minuter framför oss. Den kreative och rätt funkige trummisen drar igång igen. Det är bjällror och rullande pukor, det går att dansa till. Syntspelaren har ställt in sin datasyntmaskin på “flöjt”och “episk-bakgrund”, eller så är det riktigt ful produktion på flöjten. Fan tänk att spela flöjt alltså, vilket jävla öde! HAHA! Oj sången drog visst igång, han gastar lite om månen och… äsch jag orkar inte lyssna på honom, jag lyssnar på de funkiga trummorna istället. BREAK, gitarren gråter stilla fram en melodi. Nu kom slödisco trummorna igång igen, den här gången med episka pukor för att symbolisera… episkhet. Flöjtisten kör på! Han måste ändå vara jävligt nöjd över att han får vara med i ett band, kan inte vara lätt för en flöjtist att finna sin plats i livet! Jaha, halvvägs in och musiken går i slött tempo, trummorna är som sagt rymdfunkiga, gitarren är burzum-inspirerad och sången är nu mummlande. BREAK, bara burzumgitarr igen. Sen kör trummisen igång, tänker mig att han har hästsvans och oljat hår, ring i örat! Mer flöjt, mer generisk svartmetallsång. Har tappat intresset för det vita tornet nu. Önskar mig vidare till nästa låt, det här är faktiskt inte så kul. Börjar fundera på hur det här låter och ser ut live, tror att det är en jävla sörja alltså… ja… fan… nu trycker jag mig vidare!
Låt 5 - Caradhas: Stråkinstrument inleder, det låter inte burkigt! Synten är något mindre episk. Jag undrar om dom tänker sig att det ska låta lite kinesiskt. Efter drygt en minut byter synten till ett riktigt jävla irriterande ljud och efter 30 sekunder till kommer trummisen igång igen. Kan ni gissa hur det låter? Ja, typ som Phil Collins för att ta ner refrenserna på en nivå som även ni kan förstå! Gitarristen är klart influerad av Kristian Vikernes och nu gastar sångaren hej vilt! Inbillar mig att han vill efterlikna en drake. Synten blev just något mindre irriterande och trummorna har aldrig varit mer europeiskt medelhavsrymdfunkiga. Det här är inbegreppet av dålig smak, det är ungefär så långt ifrån en CVLT Nation t-shirt med mediajobb du kan komma. Jag står och slödansar i det tyska vardagsrummet, min överkropp är bar och jag har på mig mysbyxor, jag luktar kraftigt av svett. Kanske ska jag duscha senare, kanske skiter jag i det. Men den episka medeltidsstämningen fortsätter, det låter som om Game Of Thrones hade spelats in utan budget 1993… fast det hade ju typ blivit Willow och så låter det faktiskt inte. Willow låter annorlunda! Willow var en jävla mäktig film alltså! Det här låter som filmen jag hyrde gång efter annan men aldrig orkade se klart som barn: “KRULL - a world lightyears beyond your imagination”. Ja, nu tonar låten ut! Det här låter fan som Krull! DÄR SATT DEN!
Låt 6 - Of Pale White Morn: Innan låten går igång så gissar jag ungefär hur det kommer låta. Slöa trummor som låter ungefär som dom i Say It Right med Nelly Furtado (minus Timbalands “ficka-ficka” och “dude-eh” ljud). En lika delar episk och irriterande synt, burzum-gitarr, generisk BM-sång och allmänt burkig produktion. Ska vi se om det stämmer? Här kommer “Of Pale White Morn”! Okej, trummorna är så OTROLIGT mycket mer EPIC än vad timbo någonsin producerat, det här är något som kräver sampling och danceremix! Synten håller dock vad den lovar än så länge… och DÄR kom sången och gitarren in! Kan ni gissa hur det låter? Japp burzum och generiskt! Men jävlar vilken trummis dom har! Han hade man ju velat se spela solo, det tror jag skulle bli riktigt bra! Åter igen tutar synttrumpeterna! Nu dags för Burzum-break igen! Drygt sex minuter kvar av låten. Jag tror inte jag kommer överraskas nämnvärt, resten av skivan och resten av låten kommer nog fortsätta i sitt trevliga långsamtempo. För att sammanfatta så låter det här EXAKT som framsidan av Drakar och Demoner - Krilloan Äventyrens Stad och det mina vänner! Det är inte ett dåligt betyg ska ni veta!
/Getvarg S
Getvarg E liveupdaterar från Kaos
Vi på getvargen har aldrig hycklat omkring det faktum att vi gillar hårdrock av nostalgiska skäl. Vi lever med den till vardags, lyssnar på nya skivor och försöker tänka nya tankar kring hårdrocken, men dragningskraften är den samma som för 20 år sedan. Det är den oheliga känslan av sitta i en fuktig källare och lyssna på “shout at the devil” när solen skiner utanför man vill åt. Det är explosionen i hjärnan när man första gången hörde sepulturas djävulsdyrkande skivor. Det är sugen av rädsla i magen när man första gången hörde dödsmetall och såg bilder på långhårte tonåringar MED KNIVAR I HÄNDERNA! På den tiden fanns inte Kaos Gnostisicmen, den var inte uppfunnen ännu. På den tiden fanns det djävulsdrykare, hedningar och dödsdyrkare, att raka av sig håret och åkalla Hekate var otänkbart och absurdt!
Tiden flyter dock vidare som en seg melass av lidande och djävulskap, saker och ting förändras. Internet kom, kameror fick pixlar och linser blev skarpare. Från att ha varit en suddigt återgiven viskning i hemmakopierade kretsar blev den sataniska underjorden helt plötsligt digital och knivskarp. I den nya, digitala världen finns det inte plats för magi och mystik. När 10åriga ungar direkt kan faktakolla historien du berättar för dom där i lekparken bakom vitsippeskogen är det inte längre lika lätt att övertyga dom om ondskans makt. När du plötsligt har hela Aleister Crowley’s biografi i bakfickan förvandlas han snabbt från ett väsen i skuggorna till en plågad typ med lustig hatt.
I denna kakafoni av information vi lever i kan inget längre hållas i dunkel, varken Høsts penis eller Erik Daniellsons glädje över att fotograferas med Carola. Det är i denna malström av intryck och uppdateringar som Kaos Gnostisismen gör sitt intrång, man snackar mindre om satan och mer om Demiurgen, med en snygg förpackning och ett rockig soundtrack kommer den nya tidens satanism. Getvargen grinar illa och känner ingen rädsla för denna nya mörka våg. Desperat klamrar vi oss fast vid tanken på att en Led Zepelin skiva spelad baklänges kan sända dig i satanisk trans. Här kommer Getvarg E’s tankar kring Chaos Invocation:
/Getvargarna
Vikingarock
Det är på grusvägen bakom transformatorhuset i svängen på Nypongatan det händer. Ni vet den där grusvägen som går paralellt med Ålwoodabacken, det som separerar dom är en en liten skogsremsa och den där biten ängsmark som Eklund brände ner en sommar. Just det, precis där i innan grusvägen blir asfalterad och delar sig i två är det vi är. Det är som så många gånger förr tidigt 90-tal, faktum är att jag nog inte varit där sedan tidigt 90-tal, men nu är vi där i alla fall.
Barn står samlade där, i fula spretiga frisyrer och med tofsar i nacken. Vi har cyklar och det lite större barnet med utländskt klingande efternamn, glasögon och en sydstatsflagga på tröjan trycker upp mig mot en vägg. Han förklarar ingående för mig att jag inte längre kan ha Guns N Roses, Metallica och Sepultura som favoritband. Från och med nu är det Ultima Thule som gäller.
Det är mitt första möte med vikingarocken, efter det följer ett halvt decennium av slagsmål, mordhot, järnrör, pistolreplikor, rättegångar, spottloskor och stöveltramp. Det var allt jag visste om vikingarock, det var allt jag ville veta om vikingarock. Utan pardon dömde jag ut all vikingarock som skit, jag skrattade rått åt Fenriz utsvävningar. Mellom Bakkar Og Berg var länge ett stående skämt i min värld, Bathorys vikingaplattor en vit fläck på kartan.
Senare i livet kom jag i kontakt med folk som lyssnade på folkmetal, dom var alla idioter. Inte som ovan nämnda idioter, men likväl idioter. Ni vet typerna som har ett långt bockskägg, tar på sig kilt på festival och inte förstår varför man hatar gycklare. Dom uppskattar ompa-ompa-metal och ser inget problem i att ha en säckpipespelande joddlare med i ett band.
Vet ni vad som hände sen? Jag slutade vara en jävla fjant! Istället för att vara upptagen med andra människor började jag fokusera lite mer på mig själv istället. Gillar JAG musiken? Gör det MIG något om man sjunger om fosterlandskärlek? Det gjorde tydligen den där typen med magväska, kobenta knän och urblekt keps något, men det slutade jag visst och bry mig om. Jag slutade även bry mig om bockskägg, festivaler och kiltar. Jag insåg att det inte finns något värde i att avfärda något utan att undersöka det först och det var ta mig fan det bästa som hände mig! Vikingarocken befriade mig från ängslighetens bojor! Jag behövde inte längre oroa mig för att jag skulle vara latent homosexuell bara för att jag gillar Håkan Hellström. Jag behövde inte längre kämpa med min dragning åt folkton eller sky flöjtintron som pesten. Min värld blev rikare!
För att hylla vikingarocken och allt den gjort för mig ska jag nu lyssna på hela Hammerheart OCH stirra på denna övermäktiga bilden!
Hel Seger
/Getvarg S
“Besatt av Maane og Natt” is mainly about obsession and worshipping the devil, and is in that sence an anti-christian piece of work.” T. Ciekals.
Citat i stil med det ovan får mig allt som oftast att gäspa. Jag såg en bild på snubben i Urkaos, i läderväst och med blod i hela fjäset står han och ser arg ut framför ett bord med texas longhorns samlade inredning.
*Gäsp*
T. Ciekals å andra sidan tar promofoton i en snötyngd skog i en skitfarlig kåpa. Han skriver sådana här mästerverk och släpper den mörkaste och mest djäfulsdyrkande skivan mitt i den mest ljusdrykande tiden på året. Finns inget att gäspa åt, det är bara att ta fram den tjockaste synålen du hitar och börja rispa in pentagram på armen! HELL THE DARK LORD OF SATAN!
Den här låten är ju rätt jävla powerfull alltså! Snygg video också!
/Getvarg S
För typ exakt ett år sedan stod jag och rökte hydroponiskt odlad marijuana med en härligt hög THC-halt och lyssnade på Jex Thoth på ungdomshuset i köpenhamn. Nu sitter jag och svettas i ett otroligt varmt tyskland, äter kycklingbröst och drömmer om att rensa i trädgården.
/Getvarg S
Skivvåren 2013 - Eller Getvarg S och Hitler
Hej bloggjävel!
Sedan sist har det hänt grejer, jag har besökt Hitlers bunker och kände en märklig dragning till Kristian Vikernes och hans lära. Jag har även besökt nazistfängelser, en stor betongklump byggd av Speer samt marcherat runt på olympiastadion till tonerna av min frus upprörda skrikande. Som ni förstår av min besatthet av att glida över pk-gränsen befinner jag mig i Tysklands huvudstad.
Hittils har jag här befattat mig med att göra grejer som att skita i att gå på Dessertfest, inte orka mig ut för att se Chelsea Wolfe (som jag för övrigt är extremt kåt-rädd på) samt bli utskälld av unga tyska crustare pga min burnskjortiga aura av freiköperkultur. Nåja, allt i livet handlar ju inte om att visa fysisk överlägsenhet och Nietzschianska värderingar för att reta bortskämda medelklass ungar med en iller i koppel. Livet handlar mer om att lyssna på rock och vara free on the road!
Ghost - Infertissemund… eller vad fan den nu heter
Enda anledningen till att jag tar upp den här skivan är för att första skivan var så jävla bra, det är alltså ett riktigt dåligt betyg. Vi visste alla att det skulle gå åt helvete redan när den där Beatles covern läckte ut på youtube för snart två år sedan. När resten blir en slaskig sörja av glossiga metal-tidnings intervjuer, Dave Grohl inhopp och allmän spexighet var det ett mycket enklet val att hoppa av Ghost-tåget. Men nu är det inte så att jag anser det här vara en typisk sellout-platta, nej! Det här är mycket värre än så, det här är en fruktansvärt dålig skiva! En av dom kvallitetsmässigt sämsta jag hört på väldigt länge! Det unkna zombie-surf-stompandet i Ghuleh/Zombie Queen får mig att trycka på nästa VARJE jävla gång! Cirkus-pruttandet i year zero går nog hem på festivaler världen över, publiken kan gunga i takt med sin egen berusning och vikande hygien. Försöken till att väva samman Fleetwood Mac, Blue Oyster Cult, Beatles och Mercyful Fate faller platt som en bananpankaka. Nivån på den här skivan är sorgligt låg, faktum är att jag tycker att låten “Idolatrine” är så dålig att jag måste lägga mig raklång på golvet och djupandas varje gång jag hör den. För att avsluta citerar jag sista låten Monstrance Clock: “The swamp of feces That is the world Flatuates a whirlwind storm In which you swirl” - ARRRGHHHHNNNNFFFKKNKNKNKNUUUGHGHGHGUUUUU!
Wardruna - Yggdrasil
Det är tidigt 90-tal och jag befinner mig med min mor i Falun, det är folkmusikfestival och jag känner mig något beklämd pga den allmänt gyckliga stämningen, men där och då får jag mitt andra minne från en konsert (första är i en grusgrop i Mullsjö tillsammans med Getvarg E), Hedningarna spelade på märkliga instrument och dom var LÅNGT före sin tid. När Ghaal fortfarande satt och övade tremoloriff i Esperdal var Hedningarna inne på prekristna melodier och ja… hedniska rytmer. Första wardruna skivan filtrerades genom min uppväxt i den svenska folkmusikunderjorden, innan jag var 30 hade jag inte gjort upp med min innre mungjiga. Jag viftade bort Gap Var Ginnuga som något för dom med näverskor och skepparkrans, det var enkelt att göra så. I februari blir jag dock kommenderad av Getvarg E att lyssna in mig på Yggdrasil, han hävdar att det kan vara en av årets skivor. Att det är melodier, episk smedkukad skäggkrigar-stämning och uråldrig folkton. Jag är skeptisk men jag litar på min broder getvarg och blir fullständigt bortblåst och tillintetgjord av Yggdrasils episkt smedkukade folkton! Visst låter det som ett mer Baleariskt Hedningarna, eterisk prekristen folkmusik på fornnordiska är ju inget nytt i mina kretsar men FYTT-I-HELVITTE vad den här skivan är bra. På ett ögonblick går jag från att sitta i mitt ljusa och fräscha vardagsrum till att vara där jag hör hemma, ridandes på en liten jävla häst genom Sørlandet i Norge. Jag har bytt namn till Heimdal Sknorlufson og jag är en skäggkrigare som klubbar sälar och fullständigt skiter i att jag rider i snålblåst och motvind. Förhistorisk techno när den är som bäst!
Grift - Fyra Elegier
Sa jag att vi gillar folkton här på Getvargen? Det lite drygt två minuter långa introt till Fyra Elegier är knastrig sepiatonad folkmusik som för tankarna till den där tjärdoftande fjällstugand i Jämtland din kärve morfars far växte upp i. Resten av skivan är en blandning av litterära texter, uppenbara passningar till Burzum och en aura av Armagedda. När man tar och rör ihop Nikanor Teratologen, Burzum och Armagedda så MÅSTE det upp på bloggen…
Stilla - Till Stilla Falla
Jag vill inte skriva för mycket om den här skivan då jag vet att Getvarg E går och laddar på ett monsterinlägg om just detta Norrländska epos. Men lätt skivvårens bästa blackmetal skiva, med ett helvetiskt driv och med den gråa och genomtrista känslan av en landsväg mellan Sundsvall och Ånge i februari blev jag helt och hållet golvad av detta kaotiska och frenetiskt vinalkade mästerverk! A’s sång är rå och desperat, produktionen är vemodigt norrländsk och ja… va fan skivan är fantastisk!
Darkthrone - The Underground Recistance
Lätt en av årets mäktigaste skivor, Valkyrie är en fantastisk jävla låt och det är rent ut sagt övermäktigt när Fenriz gastar loss i refrängen. Vi gick ju igenom det här på bloggen innan. Ni lipar över att Darkthrone inte gör In The Shadow Of The Horns gång efter annan, själv njuter jag till fullo av att Ted och Gylves skivsamling. Lätt årets ösigaste och mesta metalskiva! Visst kan man tycka att det är lite tråkigt när musiken bygger på referenser men har vi inte begravt det där skitsnacket för länge sedan? Öppna en folköl, fram med en bandare och börja öva på din Ollie istället! RADICAL PARTYTIME!
Resten av våren har gått till att lyssna på en massa Kaosgnostisk skitmetall och till att INTE lyssna på pretentiösa snorungar som bara släpper musik på kassett.
/Getvarg S
Livemusikens kval pt IXIVMXCII
Vi här på Getvargen är aldrig rädda för att prova något ny…. Eller jo, det är vi! Vi har på Getvargen lever i ett högst neurotiskt ying och yang-förhållande mellan hård OCD och grav ADHD. Våra slaviska vanor till trots så bröt jag, Getvarg S detta och försökte liveblogga från Ash Borer konserten i onsdags. Det gick så där. Att ägna sin telefon mer uppmärksamhet än sällskapet och konserten fick mig att känna mig ungefär som den där dryge jäveln med mustasch och lustig mössa som brukar stå i ett hörn och… ja va fan, twittra! TVI!
Här kommer i alla fall en sammanfattning på hur det var EGENTLIGEN!
Låt mig börja med att påpeka att det är onsdag, en rövdag. Den ligger mitt i veckan, kroppen är trött och dagen efter är det torsdag. Alltså inte en dag då man tänker “sitta på en stol och glo på långhåriga jävlar med bockskägg, KUL!”. Nej, det är en dag då man äter kött, går och lägger sig i tid. Men där sitter jag i alla fall, lokalen på Christiania är halvtom, luften är så där fuktigt rå som den bara kan vara när man sitter och väntar i en ockuperad armekasern från 1700-talet. Klockan är 22.00 och låt mig ännu en gång påpeka att det är onsdag. Första bandet går på scen, det är ett gäng amerikanare, dom spelar tydligen black metal med inslag av drones om man får tro internet. Redan här har jag tappat intresset, men jag tänker att jag får väl ge dom en chans. Så snart dom börjar spela ångrar jag mig! Det är verkligen inte bra, oinspirerat och genomtråkigt är vad det är. Bandet verkar vara ett gäng surmular som står vända bort från publiken, trummisen har uppenbart fått allt för mycket frirum och låtstrukturerna är tveksamma. Här är jag faktiskt rätt tacksam att jag har min telefon jag kan blogga med.
Nu över till Ash Borer! Deras platta “Cold of Ages” slog ner som en jävla bomb när jag hörde den första gången, jag var helt jävla golvad. Mina förväntingar är skyhöga när dom går på scenen, men i magen vilar det en klump. Hur ska dom någonsin kunna leva upp till mina förväntningar? Senaste skivan är ju genial, men första plattan? Den var väl inte så jävla bra eller? Fan! Jag inser långsamt att det förmodligen inte kommer bli så bra, det är ju ändå onsdag, vem fan orkar leverera en halsbrytande konsertupplevelse på en smällkall onsdag i April? Ja, inte Ash Borer i alla fall. Cirka tre låtar in i spektaklet har de flesta av oss tappat koncentrationen, både band och publik. Det står ett gäng och fotar maniskt med deras telefoner, några andra snubbar försöker headbanga lite lakoniskt och framför mig står det en rejält överviktig kvinna och pekar på sångaren. Själv står jag lutad mot en jävla bjälke och förbannar mig själv för att ha glömt öronpropparna hemma. Jag önskar så mycket att det hade varit bättre, att jag inte hade spillt mina dyrbara timmar sömntimmar på en värdelösa konsert. Jag försöker övertyga både mig själv, surfar-jim och I. Hellheim om att det var ganska bra. Det lyckas inte. Resten av konserten förlöper på ungefär exakt samma sätt, dock ska bandet ha kudos för att dom avslutade i tid. Efter 45 minuter var det över och inga pinsamma extranummer. Skönt!
/Getvarg S
